Alltså, dessa nattningar tar kol på mig snart. Inget av våra barn är egentligen svårnattade. "Problemet" är att ingen av dom kan somna själv. Jag tänkte så stort att barn nr 2 skulle minsann få lära sig att somna själv tidigt. Nu är han snart 10 månader och än har det inte hänt nån gång. Knappt att han somnat i sin säng ens. Oftast somnar han i famnen, alternativt i vår säng, för att sedan läggas i sin säng. När Sigrid var i samma ålder somnade hon i alla fall i sin säng, om man satt bredvid. Men jag skyller på samma som alltid, orkar inte ta fighten just nu, även om det så klart skulle underlätta enormt i det långa loppet. Om vi har tur somnar Olle medans vi tittar på Bolibompa och kvällsmyser, och då kan man kanske lägga honom i sin säng för att sen hjälpa Sigrid med tandborstning, läsa saga osv. Men det är inte alltid det händer, och då blir det liksom highlife.
Men, nu börjar jag i alla fall se ljuset i tunneln. Imorrn kväll kommer M hem och tar helg. Sen återstår bara en vecka till med bortajobb, sen är det hemmaplan som gäller. Jag känner att jag inte är nån bra mamma när vi har det så här. Tålamodet är absolut inte vad det borde, och inte blir det bättre av att aldrig få nån egentid. Samtidigt gnager det dåliga samvetet gentemot Sigrid konstant.
Vad gnälligt det blev känner jag. Men så är det ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar