Plötsligt händer det?

Utan några större förhoppningar erbjöd jag Olle välling ikväll igen. Som jag skrev tidigare så fattar han ju inte riktigt grejen, hur man suger på en flaska, utan han har mer tuggat liksom. Tidigare har han dock blivit förbannad när jag försökt med flaskan, idag tog han den glatt gång på gång, och tuggade. Så plötsligt händer det, ungen dricker! Kanske inte sådär jättemycket, men uppenbarligen kan han iaf. Kändes lite som ett hallelulja-moment. Även om vi dragit ner drastiskt på amningen så vore det skönt att veta att jag har möjligheten att lämna hemmet en kväll, utan att kaos utbryter.
Så imorrn ska vi på´t igen.

Annars då, påsk i helgen. Betyder inte särskilt mycket, förutom att gubben är hemma några fler dagar än vanligt, och det gillar vi! En grej som jag inte riktigt förstår är det här påskkärrings-racet. 3-4-åringar utklädda, gulligt! 8-10-åring taskigt utklädda till påskkärringar, som krafsat ner nåt ägg eller liknande på ett litet papper som nån dålig ursäkt att tigga godis av människor de inte känner. Nää, jag fattar liksom inte grejen.

Men glad påsk da!

Längtan.

Just nu känns det som att jag skulle ge vad som helst för att vakna på morgonen (och inget före 06.00 räknas som morgon) och känna mig utvilad. Jag är trött trött trött. Och jag är trött på att vara trött. Trött på att känna det som att hjärnan är fylld med äppelmos. Snälla barn, på nätterna sover man. Och gör man inte det sover man på morgonen.

Om några år blir det pay back-time. Det kan jag lova.

Olle 8 månader

Igår blev Olle hela 8 månader. Han är nog förmodligen den gladaste bäbisen jag träffat. Inga sorger där inte. När Sigrid var lika gammal åt hon mat för glatta livet och om jag inte minns fel slutade hon självmant amma ungefär nu. Men Olle är ju grabb, och liksom lite mer tuttfixerad skulle man kunna säga. Gröt går ner, macka är toppen och lite annan mat ibland, men liksom inte tillräckligt som det känns. Dricker vatten ur pipmugg gör han inte, vanligt glas ska det vara. Och att inta något via flaska - big no no. Det är som att han inte fattar hur man ska göra liksom. Förr tyckte jag att det gjorde väl inte så mycket, jag ammar ju och det funkar problemfritt.

Nu har vi kommit till den punkten att jag skulle liksom vilja bli min egen igen. Skulle vilja känna mig säker på att han äter sig mätt på maten. Och sen ser det ju himla bekvämt ut att kunna ge en flarra på kvällen, och så gonatt. Slippa det här kladdet med gröt med en unge som egentligen är alldeles för trött för den aktiviteten.

Men hur gör man? Han äter ff några ggr under natten, delvis förmodligen för att han inte får i sig tillräckligt under dagarna för att hålla sig mätt, men även för att mamman är alldeles för bekväm, jag vet ju liksom att han somnar om, om han får amma. Men med en pappa som är borta mån-tors och med ett till barn som ska ha uppmärksamhet och engagemang dagtid, orkar jag verkligen inte ta fighten.

Så hur gör man egentligen?

Annars då? Vid 8 månader kryper/ålar Olle snabbare än blixten ibland som det känns :) Han reser sig mot möbler och kan även förflytta sig lite i sidled. Storasyster är största idolen och det som gör honom allra gladast. Och han älskar att bada. Ibland när vi är på övervåningen piper han iväg, då hittar man honom inne i badrummet ståendes vid badkaret och liksom suktar. Pappa är också en jätterolig filur. Var lite fundersam hur det skulle funka, om han skulle vara avvaktande när M kommer hem, men icke.

Själv längtar jag efter vuxenkontakt! Blev löjligt glad över när dom ringde från jobbet idag och frågade om jag kunde vara med på ett möte på tisdag. Tyvärr har jag ju ingen som kan ha Olle så han får väl hänga med antar jag. Går nog dä å.

Hade en gång en blogg, som jag inte lyckas hitta igen. Tror dock det var en sådär drygt 4 år sen jag skrev i den så det kanske inte är så konstigt. Vet inte riktigt om det blir nåt av det här heller, men jag gör ett försök. Med en man som jobbar 30 mil bort på veckorna samtidigt som jag är hemma med barnen känner man sig lätt lite mosig i hjärnan. Man saknar liksom någon att ventilera saker med, även sånt där oviktigt tjafs. Så då kom jag på att jag kanske kan skriva av mig lite ibland.

Jag har alltså två underbara skitungar. Sigrid som blev 4 i november och har utvecklats till en liten minitonåring med ett sjujäkla humör. Sigrid som 15 ggr om dagen kan driva mig till vansinne, men som jag nästan inte kan slita mig från på kvällen när hon somnat.
Och så har vi Olle. Fina lilla Olle, som snart är 8 månader. Mammas lilla pojke, som är nyfiken på allt och alla. Bara mamma är alldeles i närheten.

Kan tänkas att det mest kommer att handla om dom här ungarna. Det mesta kretsar liksom runt dom, precis som det ska vara. Men ibland längtar jag, som dom allra flesta antar jag, efter att vara bara jag, Catrine, och inte bara mamma.